I mitt fortsatta självpåtagna och kanske märkliga uppdrag att göra en komparativ studie mellan The Walkin Dead Tv vs Tecknad serie har jag denna gången tänkt att hamna i två frågeställningar. Som på sätt och vis kan ha beröringspunkter med varandra, medvetet eller helt omedvetet.

Ju längre in man kommer i serien och detta oavsett om man läser förlagan i form av tecknad serie eller tittar på den adapterade versionen i form av TV serie. Så kan man notera att bortsett från den extrema machostilen som genomsyrar i princip alla manliga karaktärer så är de starkaste karaktärerna kvinnliga. Det skiljer sig något mellan versionerna och då persongalleriet i TV serien är, i mitt tycke, något större faller det sig naturligt att det också ger utrymme till en större mångfald av personporträtt.

Men trots det kan vi inte förneka att de mikrosamhällen som byggs upp under seriens gång i stort styrs om inte direkt så indirekt av kvinnor i olika konstellationer. Det är också kvinnornas interaktioner som ger störst genomslag för seriens fortskridande. Förvisso inte alla gånger i en positiv riktning. Men skulle man på allvar göra en kvantitativ studie av positiva påverkans vägskäl ledda av eller beroende av kvinnlig interaktion hade vi sett ett rejält övertag.

Även om det genomsyrar såväl den tecknade serien som TV serien så mot bakgrund av tidigare tes om ett större mångfald i TV serien kommer TV serien att vinna ur ett genusperspektiv. Det är också så att en del väldigt framträdande kvinnliga karaktärer, jag försöker mig på att skriva detta utan spoilers därav lite oprecisa benämningar, i TV serien är inte med så länge i den tecknade serien. Åtminstone en av dessa är tongivande på ett väldigt tydligt sätt. Detta är väl en av de större behållningarna med TV serien och skall man teoretisera det så bygger TV produktionen på ett mer PK vänligt förhållande till sin publik. Vilket man troligen också känner sig tvungen att vara för att undgå för stora problem med eventuell censur.

Bortser man från genusfrågan som framhäver kvinnligt ledarskap som, återigen i mitt tycke, rimligtvis bättre ledarskap under rådande situation. Så har vi Rick och Negan. Två tuppar i en enorm hönsgård. Karaktärer som i det närmaste ger mansplaining ett ansikte. Ber om ursäkt redan på förhand om det smyger sig in någon form av antydan till spoiler i nästa stycke. Men det är i så fall karaktärsrelaterat snarare än händelsestyrt. I alla fall till största delen.

Rick Grimes som vi har lärt oss att älska och se upp till som den starke ledaren som slåss för de svaga och osjälviskt kastar sig in i den ena omöjliga situationen efter den andra. Här finns det ganska tydliga, åtminstone nyanser, skillnader mellan versionerna. Den i det stora ganska sympatiska före detta polisen uppvisar hedersideal och aspirerar på att vara framtidens svar på George Washington och Abraham Lincon men i kombination med John Rambo och Rocky Balboa. Det finns inget som inte denna man kan komma undan med. Trots det porträtteras han som den där kompisen, kusinen, klasskamraten eller vem man har i sin bekantskapskrets som alltid var skitig oavsett situation. Rick kan nyduschad och friserad efter en sammanstötning med en walker se ut som att han har blivit dragen efter en bil genom grishagar i tre dagar. Den tecknade serien framställer honom med oförminskad tydlighet som den mest egocentrerade, fixerade och narcissistiska personen jag sett på länge. Ett i mitt tycke ärligare porträtt.

På andra sidan har vi Negan. Han uppvisar samma tendenser som Rick. Han vill styra, kontrollera och bygga ett samhälle efter sina idéer och tankar. Andra åsikter gör sig inte besvär, vilket vi känner igen i Rick. Där Rick dock är den skitigaste i klassen med smuts under fingernaglarna trots att han precis kommit upp ur badkaret är Negan proper ut till fingerspetsarna. Med ett vårdat uttryck och en ingenting-rör-mig attityd tycks han ha en oändlig samling av likadana t-shirts och jeans samt en smuts och blodavvisande skinnjacka som hade fått vilken mamma, eller pappa för den delen, att skatta sig lyckliga. Här tycks TV serien av Negan ha behovet av att framställa Negan som den diametrala motsatsen till Rick. Det blir klart enklare för TV publiken att hänga med när det blir tydliga gränser. Men det som gör den tecknade serien så otroligt mycket mer intrikat är spelet om karaktärernas inneboende väsen. Vem är dom egentligen och vad är gott och vad är ont?

I Walking dead #93, volym 16 i svenska utgåvan, läser vi följande. ”Chansen finns att den här killen talar sanning. Vi var försiktiga, men vi har inte hittat hans folk här ute. De är inte på väg att slå till. Allt tyder på att han talar sanning. Om de visar sig vara bra, samarbetar vi med dem … om inte så tar vi bara allt de har och lämnar dem att dö.”

Taget ur sitt sammanhang har jag väldigt svårt för att se en tydlig skillnad på om det är Negan eller Rick som uttalar sig. De tycks ha samma livsåskådning.

BTW, det är Rick Grimes som uttalar sig.