En serie av Bill Watterson om sex år gamla Kalle och hans tygtiger Hobbe. En galen värld med en serie som spränger alla gränser i berättarform. Men vad är det egentligen med Kalle och Hobbe som gör den så älskvärd? Vad är det som gör serien unik?

Det finns/har funnits och kommer förmodligen alltid att finnas serier om busiga och utåtriktade barn, företrädesvis pojkar, som mer eller mindre speglar vardagen och flykten från den samma.

Vi har självklart Dennis, Dennis the Menace, av Hank Ketcham som genast kommer i spel. En utåtriktad kille som ställer till med busstreck på löpande band. Grannen, den griniga grannen Farbror Nilsson, är oftast den som blir lidande. Visst känns den daterad i tid och rum kvar i sitt 50-talet Amerika. Vilket kanske är det som gör att den tappar lite år från år. Men grundkomponenterna finns där. Vi har den utåtriktade unge pojken Dennis som med sin beskärda del av verklighetsuppfattning och erfarenhet gör sin vardag till den bästa han kan och kan tänka sig. I svensk litteratur har vi en klar referens till Emil i Lönneberga, Astrid Lindgren, som liksom Dennis busar inte av elakhet men av nyfikenhet och överskottsenergi. I dagens samhälle borde både Dennis och Emil bli diagnostiserade med någon tråkig förklarande bokstavskombination och medicinerade för att passa in i normen. Men visst är det just det faktum att varken Dennis eller Emil passar in i normen som gör att dom är så älskvärda. Det sägs dessutom enligt Astrid, vilket ingen i Lönneberga kunde föreställa sig när han busade som grabb, att han skulle växa upp och bli Kommunalnämndens ordförande. Mer normanpassad än så kan vi väl inte föreställa oss en uppväxt.

Det finns fler exempel på busiga barn i serievärlden, det här ger absolut under inga omständigheter sken av att vara en fullständig eller ens partiellt fullständig förteckning, där till exempel Knoll och Tott, The Katzenjammer Kids, av Rudolph Dirks, också platsar i kategorin.

Det finns andra sammanhang som porträtterar barn i serier. Ofta i serier grundade på familjer där vi kan känna igen oss med karaktärerna på olika sätt. Antingen som förälder, eller före detta barn, eller som barn i en familj. Familjen Flax, Hi and Lois, av Dik Browne och Mort Walker är delvis en sådan serie. Men framförallt de fantastiska serierna Baby Blues, av Jerry Scott och Rick Kirkman samt Zits, av Jerry Scott och Jim Borgman. Som på allvar transporterar vårt vardagsliv till strippar och sidor. Gång på gång slås man av den träffsäkerhet som manusförfattarna och bildskaparna producerar i serierna. Konflikterna, skratten och de stundtals så befriande icke-PK anpassade skämten som passerar revy i serierna. Vad som kanske utmärker Baby Blues och Zits framför Familjen Flax är den otidsenliga atmosfär man upplever. Tyvärr får vi nog hävda att Familjen Flax liksom Dennis är mer anpassad för Amerikanskt 50-tal och är kvar där, medan Baby Blues och Zits, än så länge känns tidlös och normanpassande.

Snobben, Peanuts, av Charles M. Schulz kan med sin fantasivärld också passa in i fenomenet. På mer sätt än man först kanske tänker sig. Det är förvisso Snobben som har en fantasivärld att fly till. Han sätter sig på sin hundkoja och blir ett flygaress som möter sin ständige fiende Röde baronen. Den fantasivärld som Snobben bygger upp till sig själv bryter upp serien och spränger alla gränser mot läsarna.

Tillsammans skulle jag vilja drista mig till att hävda att Kalle och Hobbe är en produkt av det som är bra, det som är medryckande, det som är normbrytande och det som är fantastiskt i Kalles värld. Där andra serier har haft delar av koncepten, samlar Bill Watterson allt i ett paket. Den älskvärda Kalle, som är full av liv och spritter av idéer. Nyfiken och klurig som få sex-åringar, törstande efter kunskap och roliga upplevelser. Med en fantasi som inte sätter några gränser. Har man en låda och skriver tidsmaskin på den, då har man ju faktiskt en tidsmaskin och låt ingen säga något annat. Har man dessutom en tiger som kompis, då får man se upp med välkomstkommittén när man kommer hem från skolan. Har man en utåtriktad pojke, då gäller det att bita ihop och ta nya tag. Varje dag.

Det får erkännas att när jag läste Kalle och Hobbe när man var yngre, jo jag vet att jag inte var någon sex-åring, så ville man identifiera sig med Kalle. Man ville vara risktagaren som är det inte för att han eller hon är risktagare utan för att han eller hon inte ser riskerna. En helt ny värld öppnar sig utan pretentiösa föreställningar om hur man borde vara eller bete sig. Man är sig själv. Men med åren har man mer och mer kunnat identifiera sig med mamma och pappa och den frustration som dom måste uppleva. Men också beundra dom för det tålamod som dom uppvisar, dag efter dag, vecka efter vecka år ut och år in.

Nu kommer en sammanställning av alla strippar och söndagssidor genom den 10 åriga historien om Kalle och Hobbe. Det är Apart förlag som står för produktionen som Kickstartas med hjälp av fansen.

Gå in och backa Kickstarten för Kalle och Hobbe om du, hur du nu skulle kunna vara något annat, är sugen på att få ha denna samling i din bokhylla.

Nej, ålder är bara en siffra, jag vill fortfarande vara Kalle och kunna sätta mig i en låda med texten tidsmaskin och åka vart jag vill i världen genom tid och rum. Eller kasta mig ut från ett stup och slungas upp i rymden som rymdmannen Spiff och ibland är det lättare att hantera och förstå vardagen om läraren eller chefen på jobbet i verkligheten är en utomjording. It makes sense, om man säger så.

Dan Paxer